Rakel sitter i fönstersmygen i huset vid hamnen och ser ut över havet och bryggorna. Hon är ensam, en fånge i huset, men också i sina egna minnen.

I ungdomen föll Rakel ner från ett träd. Om inte olyckan gjort henne halt skulle allt ha varit annorlunda. Hon kunde säkert ha gjort sig ett lämpligare parti än en äldre änkeman.

Kanske hade Rakel kunnat älska Georg om hon fått chansen. Men det var som om tiden hade stannat när hans hustru Viola dog. Ingenting hade ändrats i huset vid hamnen sedan dess, hennes smak och ordningssinne besjälade rummen. Och Georg sov med hennes skugga intill sig.

Rakel förstår att hon måste vinna Georgs unga dotter Cornelias förtroende. Hon går försiktigt tillväga, smider ondskefulla planer - och skrider så sakta men säkert till verket.