"Dö i ett badkar?!"

Det hinner Tusenblad tänka innan benet viker sig, huvudet slår i badkarskanten och lårbenshalsen knäcks. Flickorna som tar hand om henne kommer först om fyra dagar. Hon har ingen mat men vatten finns om hon lyckas luta sig framåt och nå kranen. I bästa fall kan hon komma åt en frottéhandduk att värma sig med.

I kroppen finns minnena, påtagliga och plågsamma. I kroppen finns också livsviljan. Genom irrfärder i nuet och det förgångna, möten med vänner, släktingar, män som hon älskat, håller sig Tusenblad vid liv i väntan på en hjälp som kanske kommer, kanske inte kommer. Hon är samtidigt ett barn och en gammal kvinna, som berättar sagor för sig själv.

"Tusenblad återgår till att betrakta sina händer. Jag kunde egentligen lika gärna vara blind, tänker hon. Det är ändå med händerna jag ser, det är händerna som sträcker ut sig mot andra människor, som rör sig av egen inneboende kraft, smeker kinder, rättar folks klädsel, långsamt drar av och an över mjuka tyger, slätar ut, värmer, kramar. Händerna har jag fått av Christian, det var han som lärde mig använda dem. Det är i mina händer han starkast lever kvar."