Aston och pappa cyklar till skogen. Pappa ska plocka blåbär. ”Så härligt tyst det är i skogen”, säger pappa. Men det tycker inte Aston. Han hör hur träden viskar högt där uppe bland trädkronorna, men han förstår inte vad de säger. De viska trädord på sitt trädspråk, sitt susarspråk, sitt prasselspråk. Träden har armar och ögon, munnar … och skägg?

Något dimper ner ur ett träd. Aston hittar kott-vänner att leka med. De har hattar, mössor och Aston förstår allt vad kottbarnen säger. Det är roligt att leka med kottbarnen, men vart har Astons pappa tagit vägen?

En ömsint och varm bilderbok om att upptäcka skogen, se träden, höra deras viskningar och verkligen våga närma sig deras rötterfötter, stam och själ.

Träd kan vara snälla. De vill faktiskt hjälpa till!