Magnus Andersson, född 1968, är bosatt i Ystad. 1997 debuterade han med diktsamlingen Främmande språk, en svit kärleksdikter. Magnus Andersson berättade i samband med sin debut om sitt förhållande till skrivandet:

"Några principer: Jag har ingen som helst önskan att veta varför jag skriver, men jag antar att allt är språkets fel. Mina skäl att publicera är personliga; inte att få svar, men att vänta som på ett svar. Mina motiv kan jag tala mer om. Mina dikter är inte bekännelser; jag vill fånga personer i ett nät, och sedan bedra dem på vad de hoppas och tror. Jag har föga del i detta, men vill göra det till mitt. Minnen (de behöver inte vara mina), historier (de är aldrig mina) och spekulation; allt jag ännu inte har. Anteckningar i samband med läsning: Litterärt sett har jag inget liv; det är de andra... Jag tror på Gud och jag tror på språket, men inte vad som sägs om dem. Duet behöver inte beteckna någon; just så får det betydelse. En roll erbjuds läsaren; en roll som 'intet' t ex; citationstecken därför att det är ett mänskligt 'intet' (Och språket är inte mänskligt). Dikt kräver det obegränsade, och evigheten är inte begränsad i sin förståelse.